Torpet Kvarntäppan

Halvvägs mellan Stålboga och Björndammnen fanns någon gång torpet Kvarntäppan (eller Qvarntäppan). Där, mitt i det fria, bodde Verner och Linnea Eriksson tillsammans med sina barn.


Denna artikel skrevs av Göran Bayard (☆1936-✝︎2018). Tidigare Dunkersbo Göran hade ett genuint intresse för sin egen omgivning och omnejd, vilket mynnade ut i många artiklar med ett kulturhistoriskt inslag. Denna text publiceras tack vare vänligt samtycke av Görans fru Ingabritt Bayard.


Ungefär 300 meter norr om Vårsjöns utlopp mot Kvarndammen och Nykvarn låg tidigare det lilla torpet Kvarntäppan. Där fanns ett bostadshus om några rum och kök, en ladugård och en jordkällare. Till torpet hörde lite hagmark och några åkerlappar. För att komma till torpet fanns en väg genom skogen. Från torpet gick den norrut och ett hundratal meter nordost om kvarndammen fram till Stålbogavägen. Om vägen var torr gick det att ta sig fram med bil men mest var torpet Kvarntäppan omkring 1940 det att gå, eller som barnen, springa till och från skolan.

En barnrik familj

Till Kvarntäppan kom år 1935 Verner Eriksson och hans hustru Linnea med familj. Familjen hade ett par kor, gris och höns. Korna hette Majros och Lisa. Majros var dottern Gunnels ögonsten. Egen häst hade man inte utan den fick man låna när den lilla åkern skulle plöjas och harvas. Man odlade en del potatis och olika grönsaker. Sådden skedde för hand och när det var dags att skörda var det lie och räfsa som användes. För hand bands också alla kärvar som sedan skylades för att torka. Naturligtvis var barnen med på gärdet vid slåttern men det var lite vasst om fötterna att springa omkring på stubben minns pojkarna. 1939 reparerades torpet och el drogs fram. Under tiden fick familjen flytta till Kolarstugan där Nykvarnssågen hade kolmilor.

Texten fortsätter under bildspelet.

Dans och lek i logen

I ladugården fanns en loge och där samlades ofta traktens ungdomar på lördagskvällarna för att dansa och koppla av efter arbetsveckan. Alla visste att Verner var duktig på att hantera dragspel och fiol och gärna spelade till dansen. Han hade också en gammal vevgrammofon och även den kom till användning.

Vid ladugården låg ofta mycket ved, dels hugget av Verner för eget bruk vid torpet och dels sådant som Holmens Bruk hade huggit för att sedan sälja till bl.a. Eskilstuna.

Ett badparadis för barnen

För barnen vid Kvarntäppan var det en extra spännande tid när flottningen satte igång. När dammluckan öppnades och vattnet släpptes på flöt mängder av timmerstockar förbi i bäcken. Ibland var vattennivån så hög att man hade problem att komma in i jordkällaren som låg just intill bäcken. Men ibland var det också lågvatten och det gillade inte pojkarna. De hade nämligen sitt badställe där och öppnade ibland dammluckan på egen hand för att få badvatten. Ibland upptäcktes deras tilltag av flottarbasen eller skogvaktaren men någon större bestraffning blev det inte.

Arbetare på Nykvarns såg

Under den period på året när sågning kunde ske arbetade Verner Eriksson som ramsågare vid Nykvarn. Där fick också bl.a. sonen Folke arbete några somrar. 1938, då han var 15 år, arbetade han från 15 mars till 5 juli enligt ”Förteckning över minderåriga arbetare vid Nykvarns såg, Dunkers socken” som man enligt lag var tvungen att föra. Där är noterat i ”Besiktning 30 maj 1938 att 15-åringar får endast användas i lättare arbete”.

En epok tog slut

Omkring 1960 monterades torpet ned och flyttades till trakten av Eneboga söder. Där byggdes det åter upp och fick ny användning.


Text: Göran Bayard – Bilder: Malmköpings hembygdsförening